Nu var det min tur!

 Nu går livet här på halvfart, positivt var att jag hann med en ridtur i lördags.

Sedan blev blev jag golvad av en dunder förkylning. Jag har inte varit förkyld under de senaste tjugo åren, så nu var det väl min tur. Det är nu som jag önskar att jag bara hade haft en vandrande pinne som husdjur. Djuren ska skötas oavsett, så det är bara till att bita ihop. Jag plockar fram positiva tankar, en förkylning vad är det?….inget att gnälla om, när det finns  så många som kämpar med en svår sjukdom.

Efter sexton år tillsammans med lilla tippa, var det tid för att ta ett både svårt och ett lättat beslut att låta henne vandra vidare. Hon har inte haft någon aptit och sovit det mesta av dygnets timmar. Jag har försökt med all sorts mat men inget har frestat henne. Då jag fick henne som vuxen katt, visste jag inte hennes riktiga ålder. Men jag har gjort allt för henne under dessa år och jag gav henne ett värdigt slut. Saknaden efter henne är stor, sexton år tillsammans är en lång tid.

Jag hoppas på att hon nu är återförenad med Billie, de två följdes åt och kom båda samtidigt hit som vuxna katter.

Kvar har jag mina två pojkar, livet går vidare.

Kram/Ingela