Min trogne följeslagare.

 I måndags var jag tvungen att ta ett svårt beslut, som jag helst hade sluppit. Min trogne följeslagare i nästan tretton år fick somna in i famnen på mig här hemma i lugn och ro. Vet att det var ett rätt beslut, men så ont det gör att skiljas ifrån ett älskat djur. Minst lika svårt för vår andra hund att mista sin bästa vän. Hon fick vara med under hela tiden så att förstod vad som hände.

Minnena av Winston kan ingen ta ifrån mig, men just nu gör de så otroligt ont att plocka fram. Han var ju mattes hund.

Det behövs inga ord, djur är så duktiga på att läsa av känslor. När tomheten kommer över mig, då går jag en runda ute hos djuren….det är min terapi.

Livet måste gå vidare och det gör ju det trots allt.

Kram från Ingela