Så kom den dagen som jag hade bävat för. Min älskade Pjakkur visade mig tydligt att han hade gett upp. Jag har gjort allt i min makt för honom, så det sista jag kunde göra för honom var att låta han få vandra vidare… för han bad om det.
Trettiotvå år blev han och han har funnits här i mitt liv i sexton år. Så det är klart att han är otroligt saknad.Vi har delat så mycket tillsammans, långa härliga ridturer… alltid lika trygg i alla situationer. Han har varit så snäll mot alla.
Vår lilla Aurora hade många frågor när hon kom hit. Jag förklarade för henne att han blev sjuk och är nu en änglahäst som nu har det bra uppe i himlen. Mormor ” Pjakkur var ju alltid så snäll mot mig, jag saknar honom mormor”. Jag ska titta upp när det blir mörkt och se om jag ser honom däruppe hos stjärnorna och månen. Jag det blir många undringar hos en treåring, för de två hade ett speciellt band till varandra.
Han var så försiktig när hon fanns i hans närhet.
Om en häst kan ha ett hjärta ut av guld, så hade vår älskade Pjakkur det.
Han blir aldrig glömd, denna underbara häst, han lever för alltid i minnet.
Kram/Ingela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentar: