Små ögonblick.

 Det finns alltid ett ljus i slutet på stigen, då det känns tungt. Allt ska bara ha sin tid.

Naturen är min tillflykt, den gör att jag ser allting med andra ögon. 

Att få se ett helt stråk med flygande trumpetande tranor som är på väg söder ut, när man vandrar där, ja det är underbart. Det är sådana ögonblick som gör livet så härligt.

Sitta ner en stund och se hur hönsen springer omkring på jakt efter små godsaker i gräset….så avkopplande och lugnande.

Se ut i hagen där mina fyra hästar lugnt går och betar, får mig att tänka på några ord  ”lycklig är den som gläds åt vad man har”. Så är det verkligen.

Kram/Ingela

En jobbig helg.

 Så kom den dagen som jag hade bävat för. Min älskade Pjakkur visade mig tydligt att han hade gett upp. Jag har gjort allt i min makt för honom, så det sista jag kunde göra för honom var att låta han få vandra vidare… för han bad om det.

Trettiotvå år blev han och han har funnits här i mitt liv i sexton år. Så det är klart att han är otroligt saknad.Vi har delat så mycket tillsammans, långa härliga ridturer… alltid lika trygg i alla situationer. Han har varit så snäll mot alla. 

Vår lilla Aurora hade många frågor när hon kom hit. Jag förklarade för henne att han blev sjuk och är nu en änglahäst som nu har det bra uppe i himlen. Mormor ” Pjakkur var ju alltid så snäll mot mig, jag saknar honom mormor”. Jag ska titta upp när det blir mörkt och se om jag ser honom däruppe hos stjärnorna och månen. Jag det blir många undringar hos en treåring, för de två hade ett speciellt band till varandra.

Han var så försiktig när hon fanns i hans närhet.

Om en häst kan ha ett hjärta ut av guld, så hade vår älskade Pjakkur det.

Han blir aldrig glömd, denna underbara häst, han lever för alltid i minnet.

Kram/Ingela