Det är lycka att kunna sopa.

 Nu har min lilla får flock lugnat ner sig efter att inte ha viljat vara i den del av stallet där Lille Bhää låg död. De stod allihopa och bara stirrade dit.

J. halmade med ny halm, sedan började chocken släppa för dom, det var ju en familjemedlem trots allt som saknades.

Vilja och Mysan har varandra och är trygga med det. Även om man är ett får, så vill man ha en kompis.

Nu har jag sopat stallgången i två dagar, det känns så skönt att bli av med energi. Det som normalt går kvickt, tar lång tid nu. Att sopa med en krycka och kvast är en utmaning, men det går och jag känner mig nöjd!

Sopa är min utmaning för tillfället, men jag klurar ut nya, för jag är så less på att inte kunna hugga i som vanligt. Jag får se om jag vågar försöka mig på att rykta en häst.

Nu är det kväll så jag ska jag släppa in fåren.

Är du som jag, trött på detta eviga gråvädret? Lite sol hade inte varit fel.

Kram/Ingela